Det började liksom med att jag inte hängde med från början, jag förstod inte vad jag skulle göra ibland och samtidigt som de sa "gör inte saker vi inte lärt dig än" så fick jag en massa uppdrag som jag inte hade fått instruktion om men jag gjorde så gott jag kunde, och oftast var de inte nöjda med resultatet (så som att omarrangerna bord, göra drinkar eller kaffe o.s.v). Och jag vet inte om det var stressen, men hur många gånger jag än "övade" på att skriva ner notan så fick jag aldrig till struktutren ordentligt, och så har jag svårt för nummer också, så vi ska inte tala om bordsnummerna. Min hjärna har jättesvårt att minnas om det var 25 eller 52 jag blev tillsagd och sen kan jag heller inte minnas om bordsraden 21, 22, 23 började räkna från vänster eller höger och så vidare. Jag har alltid haft lite problem med det här... (spegelväder till och med kanji i huvudet ibland?!) Jag fick alltid dubbelchecka varje gång att jag gjort rätt, men det var just rädslan av att det skulle bli fel blev väldigt stressigt för mig.

 

Det jobbigaste med hela jobbet, och det som gjorde det så jobbigt (att jag till och med grät ibland) att gå dit var att jag började inse att jag bara var ivägen, efter två, nästan tre månader kunde jag ännu inte göra mitt jobb ordentligt. Jag kunde ju göra det mesta som att ta ordrar, bära ut tallrikar, städa upp borden och diska och sånt, men jag som sagt hade problem med en del, kanske till synes små saker, men de små sakerna liksom stoppade upp hela min produktivitet. Dessutom så var den manager som alltid var i restaurangen (inte samma person som intervjuad mig på anställningsintervjun) inte så speciellt förtjust i mig överhuvudtaget. Det var det som gjorde det ännu jobbigare. Visst, hade han vart likadan mot alla så hade det ju vart en sak, men han pekade ut en massa fel hos mig som han aldrig gjorde hos andra. Jag vet att en del saker var jag inte alls bra på, men jag log inte mindre än någon annan och jag var alltid trevlig mot kunderna och jag gjorde inte fler misstag än någon annan när det gällde att ta ordrar eller hälla upp coca-cola. Visst konstruktiv kritik tar jag gärna, men det var mer "varför-är-du-så-korkad-kritik" istället för "gör-så-här-istället-kritik". Han pratade alltid med de andra anställda och var trevlig och glad men mig ignorerade han bara, jag kanske bara missförstod honom, men det kändes ändå ingen vidare.

 

Jag slutade i och för sig inte jobbet helt och hållet själv. På slutet av varje månad så får vi ett mejl där de frågar vilkar dagar vi kan jobba nästa månad, men det kom inget den här gången, så jag valde bara att inte fråga varför.

 

Jag vet att det till störtsa delen är mitt eget "fel" att det blev så här, men samtidigt så var det här jobbet nog inte för mig. Jag vet inte om restaurang i allmänhet inte är min grej eller om det bara var just det här stället. Det var en riktig sån där dyr restaurang där allt ska vara så där propert.. så det kanske var det. Men det var för stressigt för mig. Jag höll verkligen på att koka över mot slutet, jag ville bara inte gå och jag blev tårögd så fort jag tänkte på jobbet.. vet inte riktigt varför jag var så överkänslig över allthop... men nu är det över i alla fall. :/

 

 

Skriver aldrig om sånt här "jättepersonligt" och ber om ursäkt för det negativa inlägget, men jag vill att ni ska veta att man påträffar motgång och jobbiga stunder även om man är utomlands och ska ha kul och studera. Det blir vardag och verklighet här också! Och bara så ni vet så är jag inte deprimerad eller nåt! Det här kom som en liten chock för mig.. visst har jag vart nere förr, men jag trodde inte jag kunde göra mig så himla besviken på mig själv.. och det är säkert andra som är besvikna på mig med. Men men!

 

Jag har gett mig själv två veckor, tills den 20 December att hitta ett nytt jobb. Jag har svårt för det där med (att ta första steget och kontakta ställen), så jag gav mig själv en deadline. Jag SKA hitta ett nytt jobb! Har två veckor men ska försöka avklara det på en vecka om det går!

 

Har du gjort något som gjorde er besviken på dig själv nån gång?

Hur hanterade du det?

 

Joseko