Nu när jag är hemma i Sverige, notera för tillfället, så har jag kollat runt lite vad det finns för bloggar om svenskar som studerar i Japan, och de flesta som kommer upp i Google när man söker på till exempel "Blogg om Japan", har ett sista inlägg där det står att personen är hemma i Sverige igen och att resan är slut helt enkelt. För mig är det inte så enkelt.

 

Detta fick mig verkligen att tänka. Jag vet inte hur jag ska förklara detta utan att det låter konstigt eller fel, typ som att jag dömer de som "åkte hem", de som bara såg det som något kul och lärorikt att ha i bagaget, det är inte det jag försöker säga, det jag vill säga är att, jag bara inser mer och mer, att för mig är inte Japan och mitt liv där bara ett studieår, eller två eller tre, eller ett kapitel i mitt liv som kommer avslutas "när jag kommer hem". Jag känner bara att jag börjat känna detta starkare och starkare den senaste tiden. Jag har ju länge förstått, säkert ett år eller så, att jag vill stanna i Japan, men jag börjar liksom känna det mer och mer nu.

 

Jag släpper en liten nyhetsbomb här mitt i detta inlägg, som jag egentligen hade viljat skriva ett separat inlägg om, men jag har sökt till monbukagakusho, ett stipedie som i princip betalar allt för att studera i Japan i fem år (ett år språkutbilding + fyra år universitet). För att söka till detta behöver man bland annat ett rekommendationsbrev från sin klassföreståndare från gymnasiet. När jag träffade min klassföreståndare för att hämta upp mitt brev så frågade han lite om vad jag hade gjort och så och jag berättade att jag hade studerat i Japan i lite mer än ett år och så, och till sist så kom vi in på hur det skulle bli om jag nu inte får stipendet (vågar aldrig aldrig ens hoppas att jag kommer få det), och så sa han något i stil med "Ja, om det nu skulle ta slut här så kan du ju alltid se tillbaka på din tid i Japan som ett lärorikt och fint kapitel av ditt liv". Min hjärna bara tänkte "NEJNEJNEJNEJNEJNEJJ" Jag kan inte riktigt förklara. Men NEJ. Det är inte över, även om jag inte får stipediet. Fast detta sa jag inte till min lärare såklart, bara att nicka och le liksom.

 

Just nu så vågar jag inte ens hoppas att jag ens kommer få stipediet. Jag pluggar matte hela dagarna, då jag suger grovt på det, jag är så dålig på matte att det inte ens är kul, men jag hoppas att kunna förändra detta nu när jag verkligen har ett mål och en anledning att verkligen försöka. Jag vet att min japanska är rätt okej, jag fick alla rätt på grammatik- enkelt vokabular- och konversationsdelen i ett gammalt prov jag gjorde, men det blev lite svårare när jag kom till den "svåra" delen där man ska läsa långa texter och svara på frågor eller skriva ut hur en kanji ska läsas. Och det jobbigaste av allt är ju att jag inte vet vilken nivå de andra sökande ligger på, både i matte, engelska och japanska, så därför kan jag inte göra något annat än att lägga i just nu. Det enda ämnet jag känner mig helt säker i är engelska.

 

Jag bara måste ha ett ordentligt stipendie den här gången. Det funkade bara inte att jobba fyra dagar i veckan, ha asmycket plugg som jag inte hann med och ändå knappt ha råd att leva... samtidigt som man samlar på sig ett CSN-lån och inte ens trivas på sin skola. Jag vet att jag skulle vara en bra kandidat för jag har klarat av svårare sitationer i Japan än jag tror många av de tidigare stipendiaterna inte ens behövt gå igenom, men jag vet verkligen inte hur de dömer och vad de letar efter hos de personer de kommer rekommendera.

 

Jag har bestämt mig - Jag ska göra allt, precis allt jag kan för att få stipendiet, utan att hoppas att jag får det.. svårare sagt än gjort... Jag vill bara inte få upp hoppet till en nivå som kommer krossa mig toalt när/om jag inte får det.

 

Jättelångt inlägg, jag vet men jag var bara tvungen att skriva av mig, tack för att du läste ♡